Hemkänsla, färg och inspiration: Flora Wiström om att måla med inredning och hitta tillbaka till skapandet

Från skrivkramp till skaparlust

Ibland när jag undviker skrivandet, för sådana perioder har jag, hamnar jag på Facebook och kollar videor där konstnärer tecknar fram stilleben, ansikten och landskap i olika material. Ett enkelt kolstreck kan markera ett helt ansiktsuttryck eller en kroppshållning. Förr ritade jag jämt, jag gick bildlinjen på gymnasiet och försökte till och med jobba som illustratör ett par år efter studenten (jag rodnar), men sedan började jag plugga skrivande i stället. Minns det som en lättnad att lägga av. Allt konstnärsmaterial jag samlat på mig genom åren har sedan dess legat undanskuffade.

Men det senaste året har jag börjat känna mig sugen på att teckna och måla igen. Färgtuberna i akryl har väl torkat vid det här laget, men akvarellfärgerna borde ha hållit?

När jag för ett par veckor sedan gick och såg Ännu en morgon på Moderna museet – en stor utställning full av teckningskonst – blev jag uppfylld, liksom rusig. Jag känner igen tillståndet som inspirerad, men visst angränsar det också andra känslor som begär och avund? En del av utställningen byggde på att man uppmuntrades ta med sig skissblock och pennor in i salarna, rita av något och sedan lämna kvar blocket till nästa besökare. Om jag varit sugen på att rita innan jag sett utställningen, var det inget emot hur jag kände efteråt. Men ärligt, är det ens möjligt att börja teckna som vuxen, utan att falla tillbaka i skolflickans önskan om att rita fint?

Tillåtelsen att inte vara perfekt

Jag som själv håller skrivkurser – där dilemmat är samma – vet att svaret är ja. Rationellt sett förstår jag att vi kan skruva ner volymen på våra inre häcklare och hitta lekfullheten. Utställningen på Moderna Museet var ett exempel på det; skissblocken som låg travade vid entrén var fulla av teckningar som aldrig skapades för att slutföras eller sättas upp på väggen. Man kan rita för ritandets skull. Det behöver inte bli ”bra”. Jag vet det här! Ändå märker jag att jag undviker att börja i rädsla för att göra mig själv besviken.

Det finns fortfarande saker att fixa med hemma. Vi har ett rum i källaren som skulle kunna bli en gästbostad eller ett arbetsrum. Nu används det snarare som skräpupptag. Vi behöver måla om fönsterkarmarna utvändigt och putsa rutorna och ta hit en elektriker som kan installera fler lampor. Vi behöver skaffa virke för att bygga soffbord och skrivbord. Det är roligt att inreda, men jag kommer på mig själv med att tänka allt mer på torrpastellkritor och akvarellfärger.

Tills vidare: inredning som uttryck

Så en kväll säger jag god natt till Johan, går in i sovrummet och tar upp mobilen. Söker på konstkurs Stockholm. Det finns väldigt många, upptäcker jag. Så många att det är svårt att veta vilken som kan passa mig. Märker att jag blir rådvill och osugen av alla olika flikar. Men så ser jag platsen för en av dem: Vintervikens trädgårdar. Det är bara någon kilometer härifrån. På kursens omslagsbild syns en dam iklädd vita capribyxor och en stråhatt. Hon sitter utomhus med ett akvarellblock i knät och en stor pensel i handen. Hon ser inte alls farlig ut. Jag skriver in mina kontaktuppgifter och trycker på skicka in din anmälan. Känner ruset igen, något som drar och sprakar i kroppen. Pastellkritor. Jag vill rita med pastellkritor. Googlar. Det finns en kurs, tre måndagar i juni! Jag anmäler mig till den också innan jag hinner ångra mig.

Nu är det inte långt kvar tills det är dags. Jag måste göra en inventering i lådorna med konstmaterial, kanske gå och köpa nya kritor. Tills dess fortsätter jag måla med inredning. Jag har en ny pall vars textilsits påminner om en nedslipad sten. Den är underbar. Det vore fint med något mjukt och svepande i köket också. En trasmatta, eller kanske en tunn gardin?