FRI FRAKT ÖVER 495 KR*
PRISGARANTI I 30 DAGAR
ÖVER 125 ÅR I BRANSCHEN
BLI MEDLEM & FÅ 100 KR RABATT*
Det är i mötet det händer. I Anya Sebtons stilsäkra möbler förs funktion samman med estetik och hantverk med teknisk kunskap. Flera av dem är redan klassiker som belönats med designpriser och utmärkelser.
– När jag ser det på bild känner jag mig väldigt stolt. Det är något med proportionerna, att skivan ser ut att sväva. Anya Sebton ler över kaffekoppen.
Hon talar om matbordet Palais Royal som hon och Eva Lilja Löwenhielm designat för Asplund och som slog ner i designvärlden med buller och bång för några år sedan. Inspirationen till det sofistikerade bordet kommer bland annat från Paris, där designduon såg den franske konstnären Daniel Burens installation Les Deux Plateaux på slottet Palais Royals gård. Den består av svartvita pelare i marmor som på en och samma gång är samtida och historiska.
– Det var precis den mix vi var ute efter. Vår ursprungstanke var att undersöka det nordiska hantverket och samtidigt skapa något tidlöst, berättar hon.
Resultatet blev ett modernt bord som inspirerats av gamla tiders kolonner och piedestaler. Det har en rund, fasad träskiva som vilar på en ganska smal pelare i trä.
Anya Sebton beskriver ofta formgivning som en undersökande process som bygger på analys och samarbeten, och det gäller i synnerhet utvecklingen av Palais Royal. Det krävdes många timmar vid ritbordet och i verkstaden för att få till den millimeterprecision som gör bordet utsökt. Hon och Eva Lilja Löwenhielm utvecklade bland annat ett specialverktyg för att tillverka baspelarens yta, och de arbetade med tyngder i pelarens botten.
– Vi ville utmana de fysiska lagarna. Vi jobbade tätt med pro-duktutvecklare Sandra Asplund, vi blev som en trio som hetsade varandra för att nå bästa resultat, berättar hon med ett skratt.
Det betalade sig. När bordet och dess mindre släktingar, sidobordet Petit Palais och soffordet Grand Palais, presenterades på Stockholm Furniture Fair var det som om hela möbelmässan stannade upp.
– Varken vi eller Asplund hade varit med om något liknande. Palais-serien blev en dundersuccé, både bland privata och offentliga kunder.
Då hade Anya Sebton och Eva Lilja Löwenhielm ändå haft stora framgångar tidigare, bland annat med den tidlösa skåp-serien Frame som de också utvecklade för Asplund. Och Anya Sebton hade på egen hand arbetat som inredare och designat möbler för bland andra Lammhults och Abstracta, alltsedan hon gick ut Beckmans School of Design 1996.
Nu, snart tre decennier senare, beskriver Anya Sebton tiden på Beckmans som formativ. Detta eftersom formlärare som Thomas Sandell och Jonas Bohlin ringde in kollegor från hela världen som kom och föreläste. Det ingöt självkänsla och tillit till det egna skapandet i klassen, känslor som Anya Sebton börjat nära redan som barn i en konstnärlig familj.
– Min mamma var otroligt kreativ och tillåtande. Jag och min syster målade och byggde stora legostäder som vi tände stearinljus i, minns hon.
– Tilliten till det egna skapandet, som mamma gav oss, har varit oerhört viktig i mitt yrkesliv. Jag tar mig själv på allvar och räknar med att andra ska göra det.
Den inställningen har visat sig vara ett framgångsrecept. Anya Sebton visste tidigt att hon var intresserad av offentliga miljöer och som nyutexaminerad fick hon kontrakt med Lammhults för att utveckla stolar för Arlanda flygplats. Sittmöbeln Multiplicity finns fortfarande på långdistans piren F och Anya Sebtons porträtt är ett av dem som välkomnar resenärer i ankomsthallen.
– Det off entliga rummet är spännande. Titta på formgivare som Arne Jacobsen och Børge Mogensen, de började jobba mot det offentliga rummet men senare hamnade deras möbler i hem eftersom de är sådana designklassiker, säger hon.
- Dina möbler har också varit med i Hollywoodfilmer, inte sant?
– Ja, i James Bondfilmen Spectre står min Area Easy Chair i en bar i skurkarnas högkvarter, som senare sprängs i bitar. Och min barstol Millibar har figurerat i filmer och i en Missy Elliott-video. Som kontrast är barbordet Millibar med i nästan alla svenska partiledardebatter...
Anya Sebton har byggt sin karriär på mångåriga, kreativa samarbeten med producenter hon står nära. Hon säger sig aldrig rita för ritandets skull, hennes möbler växer snarare fram ur välanalyserade behov.
– Jag är inte intresserad av att spotta ur mig produkter. Modeflugor föder ångest, de rinner ur tiden, påpekar hon.
I dag delar hon en studio i Hornstull i Stockholm med stora delar av den närmaste familjen. Anya Sebton säger sig vara glad över att hon och maken Frédéric, som arbetar som creative director, fick sina två söner så tidigt, redan innan hon började på Beckmans. Det gjorde att de lärde sig att strukturera tiden. Det gör också att Anya Sebton är förhållandevis okänslig för var hon arbetar. Så här efter covidpandemin sitter hon ganska ofta hemma i den ärvda funkisvillan i Duvbo i Sundbyberg, varifrån hon kan ta skogspromenader med familjens lagottohund Ella.
– Jag är en trädkramare på flera plan, jag älskar att arbeta i trä. Men jag är också väldigt intresserad av SSAB:s framställning av fossilfritt stål. Vi måste kunna erbjuda nya, hållbara material och stål, liksom trä, har väldigt lång räckvidd, säger hon.
-Hur ser det ut hemma oss er, är huset fullt av Palaisbord?
– Haha, nej, jag har knappt något av det jag ritat hemma. Jag är minimalist och Frédéric älskar prylar. Vi har ärvt många saker och äger mycket konst, jag skulle säga att hemmet är en lugn bas som är väldigt personlig.
I nuläget skissar Anya Sebton på nya möbler för flera av sina uppdragsgivare. Inspiration kommer till henne när hon minst anar det, som när hon plötsligt ser en vinkel på ett ryggstöd i en bild i en tv-dokumentär.
– Jag tittar mycket på samtida konst och foto och jag lyssnar på allt från jazz till Frank Ocean. Men framör allt ser och läser jag biografier. Jag vill höra vad andra människor finner intressant, livshistorier är det jag går i gång på.
– Frame är en ganska stor förvaringsserie som andas nordisk minimalism och som handlar om möten mellan olika material. Vi ville visa hur en form kan lyftas genom att man tillsätter ett annat material – exempelvis något i metall eller ett läderklätt handtag. I just vitrinskåpet har vi dessutom arbetat med mötet mellan det gömda (eller kanske det stökiga) och det öppna, efter-som skåpet har en del i trä och en i glas.
– Spegeln heter Otto för att namnet lyder likadant även bakochfram – så som man läser i en spegel. När vi tog fram Otto utforskade vi spegelns ofta förstorande eff ekt på ett rum och vi valde att placera hyllan mitt i glaset, som en horisontlinje som kan spegla något vackert både uppåt och nedåt. Jag älskar den visuella lek som uppstår när något re ekteras i en spegel, det får mig att tänka på hur det var att gå i Lustiga huset som barn.
– Sidobordet presenterades tillsammans med de andra borden i Palais-serien på möbelmässan 2018. Det var otroligt kul att vara med om en lansering där man själv häpnar, att se en produkt gå så rakt in på marknaden. Sidobordet nns i era utföranden och färger, själv skulle jag gärna ha ett hemma själv som sängbord.